Informationsteknologi som museiföremål – en omöjlighet?

Vi lär av våra misstag, sägs det. Huruvida det alltid är sant eller inte tänker jag inte gå in på närmare här. Däremot så utgör våra museer en i det närmaste outsinlig källa till kunskap. Tekniska museet kan visa upp många av mänsklighetens tekniska landvinningar, och även en del av dem som aldrig blev någon riktig framgång. Vi kan ganska konkret gå omkring och lära oss av historien. Tekniska museet står nu i min mening inför en utmaning, och kanske en utmaning som är av en annan art än man vanligen tänker på. Att lagra och visa upp historisk IT är inte något som låter sig göras helt utan problem.

Tekniska museet har ju naturligt en ganska tät koppling till teknik och teknologi. Det har en stor samling tekniska "prylar" i sina samlingar. Jag antar att det med nödvändighet kommer att bli allt svårare att lagra de olika tekniska konstruktioner som hör hit, enbart på grund av den ofantliga mängd saker som uppfinns i dag. Det måste sovras och väljas, värderas och vrakas. Kvar finns förhoppningsvis en representativ del av vår civilisations tekniska historia lagrad på museet.

Även datorer hör till tekniska museet. Vi hör dagligen om informationsteknologi och det är inte längre något direkt konstigt begrepp i sig. Dock finns det en del aspekter på informationsteknologi som är unika, jämfört med andra teknologier. Även om det finns fysiska, konkreta delar på en dator så är det egentligen inte de som är intressantast (frånsett då när det gäller typ av processor, och hastigheten, förstås).

Det som är intressant, och som är nytt för informationsteknologin är att den till stor del också är "icke-fysisk". Programvaran, mjukvaran, tillämpningarna (och även data som lagrats) är inte konkret, dvs. inte egentligen möjlig att titta på.

I den normala användningen kanske det inte är så speciellt, eller ens väsentligt (även om jag som expert på människa-datorinteraktion tycker att det är viktigt). Men ser vi det i ett historiskt perspektiv är det något annat.

Jag hade under hela min barndom en affisch ovanför min säng som visade olika bilmärken fram till ca år 1925. Där kunde man se trehjuliga bilar med styrspak från 1893, fyrhjuliga bilar med rattar, ångbilar, segelbilar, m.m. Den affischen kom faktiskt, vill jag minnas, från Tekniska museet. En del av dessa skapelser kan man också hitta på museerna idag. Där kan man ofta också ganska enkelt studera hur man hade löst olika problem med bilens gränssnitt gentemot trafikanterna, samt hur olika andra, mer tekniska problem löstes.

Vi kommer ofta ihåg olika gränssnitts- eller designdetaljer från maskiner vi stött på under våra liv. Pilen som fälldes ut från bilarna "för att markera att föraren stod i begrepp att genomföra en vänstersväng", eller termometern som visade i vilken hastighet bilen just nu gick. Telefonens snurrskiva, kylskåpets handtag m.m. Allt detta sätter våra känslor i svallning när vi återser dessa i filmer eller på museer.

Även informationsteknologi börjar nu bli så gammal att vi kan få nostalgiska känslor när vi återser (eller återhör) olika detaljer i programvara, alltifrån det klassiska "Beeb" som kom från terminalerna kopplade till stordatorer, eller det mycket typiska startrasslet från en PC som sätts på. Vissa tillverkare av programvara nytillverkade t.o.m. dessa ljud för att skapa en bättre igenkänning hos användaren. Ibland kan t.o.m. dessa ljud vara borta för evigt när datorerna byts ut.

Även vissa synintryck känns igen med visst vemod. DOS-skärmen med sitt "C:>" är en gammal vän till många av dagens IT-användare. Och Windows 3.11 har ändå något slags inneboende charm i sitt gränssnitt, oberoende av vad vi annars tycker om det. Detta är ett av skälen att gränssnitten har utvecklats i mycket långsam takt. Man vill inte ha för mycket nyheter, utan man vill känna igen sig i det gamla. Och när det gamla trots allt byts ut vill man ibland uppleva igenkännandets glädje igen.

År 1980 kom den dator som förstörde min tro på datorer för lång tid. Gymnasieskolan hade köpt in en DATOR. Men istället för den skåprad med blinkande lampor och snurrande hjul som jag hade förväntat mig, stod där en skrivmaskin och en TV, t.om. en svart-vit sådan. Maskinen programmerades i BASIC, och hade ett gränssnitt (!). Om man skrev fel svarade datorn "ERR 11" och man kunde dra ut en liten plastbricka undertill som bekräftade att datorn, som den sade "FÖRSTÅR EJ". Programmen lagrades på ett kassettband och på en mycket långsam och överkänslig bandspelare. Fortfarande känns det lite speciellt att skriva in en BASIC-rad på det knöliga klumpiga tangentbordet.

Hur många ABC 80-datorer finns kvar idag? Hur många finns kvar om 10 år? 30? 100? Var finns de i så fall? Förhoppningsvis kommer åtminstone ett fungerande exemplar att finnas på tekniska museet. Tidiga versioner av både PC, Apple och andra datorer kan säkert vara intressanta för morgondagens teknikintresserade. Den tidens datorer har satt djupa spår även i samhället och t.ex. dess lagstiftning genom personregisterlagar som tillät personregister som lagrades på datorer med mindre än 65 000 bytes med internminne.

Det finns andra informationsteknologiska "under" som borde bevaras för framtiden. Den vändbara terminalen "Twist", de automatbaserade datorspelen "Pong", "Space Invaders", eller "Asteroids"; m.fl. Alla dessa representerar –jämte många andra liknande produkter – IT, sett i en historisk utveckling.

Men kanske är det värsta inte de fysiska datorkomponenterna som försvinner, utan (återigen ur min synpunkt) programmen. Jag sökte inför detta seminarium bland mina klippbilder efter den klassiska MacIntosh-rutan med BOMBEN, denna gränssnittsmetafor som har skrämt fler användare än någon annan om man skall tro alla vandringslegender. Men tyvärr, den är (och förblir förmodligen) borta.

Många av stordatormiljöerna som fanns på 60-70- och början av 80-talen är idag helt utdöda. Det finns nästan ingen chans att få prova på operativsystemen TOPS, SINTRAN, m.fl. eftersom stordatorerna idag minskat i betydelse. Hur kändes det att sitta vid tangentbordet på en DEC-2060 och skriva kommandon för att göra allt det som idag görs via "drag-and-drop".

Jag såg aldrig det monster till dator som enligt uppgift var vattenkyld och gick under arbetsnamnet GUTS. Alla på Uppsala Universitet visste vad GUTS var, alla visste ungefär var den stod, men ingen hade sett den. När den monterades ner gick det ett ilbrev i KOM (som är ett diskussionssystem baserat på stordatorer) om händelsen som sörjdes av många.

Jag vill inte påstå att vi skall bevara allt. Men jag menar att det finns mycket av informationsteknologin som redan har mer eller mindre försvunnit och som vi inte kan återskapa, och i vissa fall redan har glömt bort. Vi måste bli medvetna om att tekniken idag har blivit inte bara konkret och fysisk utan även virtuell och abstrakt. Oavsett vilket vi har måste den tas om hand.

Det äldsta program jag har som fortfarande går att köra på en riktigt modern dator skapades den 20 oktober 1989 och ritar två små ögon i menyraden på mina mackor. Det programmet har fungerat på alla operativsystem från 5.nånting fram till 8.6.1 och det är fortfarande lika trevligt att installera.

Men kommer någon ihåg hur gamla programsystem som MacWrite såg ut? Wordstar? Och programmen till de gamla stordatorerna. Det antal program som kan köras lika problemfritt som mina ögon i menyraden är mycket begränsat. Nya arkitekturer betyder oftast att gamla program drabbas av problem, och i många fall att gamla dokumentformat upphör att vara läsbara.

Det stora problemet, bl.a., för museer, är att idag blir programvara historisk, och efter ett tag, dessutom omöjlig att komma åt i allt snabbare takt. Jag skulle uppskatta att övervägande delen av de disketter jag har med gammal programvara på inte går att köra på en modern dator. Det är kanske inte något stort problem i sig. Men programvaran kommer mycket snabbt att bli historielös, om vi inte gör något snabbt. Vi kommer inte att kunna se hur en programvara har vuxit fram från de ursprungliga blåkopiorna (eller kravspecifikationerna).

Som utbildare ser jag ett stort värde i att kunna komma åt äldre programvara för att se hur dagens gränssnitt har vuxit fram. Om vi inte vet varifrån vi har kommit kan det vara svårt att se hur vi skall gå vidare utan att upprepa våra misstag. En historielös informationsteknologi riskerar att bli en teknologi som upprepar samma misstag, t.ex. gentemot de presumtiva köparna/användarna, gång på gång.

Dessutom är det faktiskt möjligt att spåra olika viktiga utvecklingstrender i gränssnitten från de inledande hålkortsprogrammerade datorerna via stordatorer över terminalbaserade minidatorer till mikrodatorer med efterföljande PC och Macintosh-datorer och i dagsläget de två grenarna: Internet och Playstation eller SegaDrive. Man ser en tydlig tendens som går från den expertdominerade programmerande användarkretsen och mot den mer eller mindre kunnige privatanvändaren. Från det så gott som helt yrkesorienterade användningsområdet till fritidsanvändandet med spel och kommunikationsprogramvara (e-post, WWW och chat). Denna utveckling, som också påverkar vårt samhälle i så hög grad, finns också väl representerad i gränssnittens gradvisa förändring – i stort såväl som smått.

Gränssnittet visar en del av den roll som datorerna har givits genom åren. Från att inledningsvis ha varit en mycket krävande maskin som endast kan användas av en utbildad programmerare, övergår den till den alltigenom hygglige lille samarbetspartnern alltid redo att uppfylla varje önskemål (exemplifierad av Apple’s lille flugprydde herre på skärmen och idag det överallt förekommande gemet), till ett specialiserat verktyg för den professionelle yrkesarbetaren. Idag är datorn till stor del ett medium, främst genom kopplingen till Internet.

Genom att följa denna utveckling kan vi se tillbaka på en gradvis förändring mot ett gränssnitt och en funktion hos datorerna som vi aldrig skulle ha kunnat gissa oss till utan den hjälpen. Gränssnittet är en teknologisk skapelse, på precis samma sätt som bilen, cykeln, dammsugaren, m.m. och den bör också bevaras med samma noggrannhet som dess.

Informationsteknologin, oavsett om den har kommit för att stanna eller om den bara är en kort fluga på civilisationens utveckling, måste också få en plats på museer så att nästföljande generationer kan få erfara vad vi har gått igenom. Vi har inte råd att låta gammal kunskap försvinna i takt med utvecklingens fortskridande. Även abstrakta artefakter måste få plats på våra museer. De blir inte mindre intressanta för att de finns till i en fiktiv värld.

En annan aspekt av informationsteknologi på museer handlar om hur man bäst presenterar denna typ av information för allmänheten på ett museum. Att visa konkreta skapelser är, rent pedagogiskt, mycket tilltalande. Med datorprogram är demonstrationernas utformning en mycket viktig del av presentationen. Många av dagens multimedia

Ett annat sätt på vilket museerna inte bara kan medverka till att bevara IT utan även kan komma att påverkas av IT tänkte jag visa här som avslutning, hämtat från min egen forskningsvärld. Roboten CHIPS visar besökarna runt i dinosaurieavdelningen på Pittsburghs museum och ger en guidad tur. Besökarna kan ställa frågor med hjälp av en pekskärm. Huruvida den också till slut kommer att hamna i en egen monter i ett tekniskt museum vet jag inte, men man kan ju alltid hoppas.

Med mitt inlägg till detta seminarium vill jag inte medverka till att glorifiera Informationsteknologin som något speciellt eller extra värt att bevara för framtiden. Snarare vill jag värna om att olika aspekter av informationsteknologin skall bevaras på samma sätt som annan teknologi, trots dess betydligt flyktigare karaktär, åtminstone på mjukvarusidan. Möjligen kan jag känna mig lite naiv i tron på att detta är möjligt, men förhoppningen måste ändå vara att vi kan bevara även gammal informationsteknik.

Möjligen är också mina farhågor överdrivna. Människor kommer kanske aldrig att glömma hur de fick upp alla dessa dialogrutor med olika versioner av devisen USER ERROR skrivna tvärs över sig. Det kanske till och med finns mer datorer och program sparade än jag tror. Jag hoppas det, men jag tvivlar trots allt.