Med hänvisning till statens monopol på TV-sändningar i Sverige lyckades man under det kalla krigets dagar genomdriva en för staten lönsam beskattningsrätt på TV-mottagare. Trots att det faktiska TV-monopolet genom såväl den tekniska utvecklingen som en liberalisering av samhällsklimatet i huvudsak eliminerats, finns denna beskattningsrätt kvar i stort sett oförändrad.
Om man i stället försökt införa ett dylikt avgiftstvång under nu rådande förhållanden, med ett otal konkurrerande TV-kanaler i etern, skulle man med all sannolikhet ha misslyckats. Det finns idag knappast en stark opinion för ett system som gynnar ett visst TV-bolag på alla TV-innehavares bekostnad oavsett vilka kanaler TV-innehavarna faktiskt tittar på.
Det är därför angeläget att nuvarande system inte blir föremål för en alltför förutsättningslös och tekniskt initierad diskussion, samt att nya avgiftssystem av liknande slag vid behov införs smygvägen. Pressen har härvidlag en viktig roll att spela, såsom ett medium genom vilket inte alltför vederhäftiga argument kan planteras ut bland väljarna. Se exempelvis följande notis i DN Konsument lördagen den 18 februari 1995 (sidan C 20). Tarja Ahlgrén skriver:
De nya persondatorerna är i lagens mening också TV-mottagare som vi är skyldiga att erlägga avgift för.I grundprogramvaran finns nämligen en inbyggd kapacitet för läsning av TV-signaler.
Hos Radiotjänst i Kiruna hölls nyligen ett möte om hur licensförfarandet skall gå till när det gäller datorerna.
-
Det spelar ingen roll vad det är för apparat vi pratar om. Kan den ta emot TV-signaler är det en TV-mottagare, konstaterar Anita Persson, chef för Radiotjänsts juridiska avdelning.Den som köpt en persondator under det senaste året och inte redan betalar licens för en TV-apparat i samma lokaler som datorn är alltså skyldig att erlägga licensavgift.
Precis som med TV-handlarna är det datahandlarnas skyldighet att rapportera varje försäljning till Radiotjänst. När DN Konsument ringde runt till ett antal handlare i Stockholmsområdet möttes vi dock av stor förvåning.
Datorköparna vet inte att de är skyldiga att betala licensavgift. Någon information från Radiotjänst till allmänheten har över huvud taget inte utgått ännu.
Dessutom kan inte Radiotjänst själva spåra upp den här typen av licensskolkare. Pejlingsutrustningen man använder ger helt enkelt inga utslag för en dator med TV-mottagare.
Som synes ovan, kan man genom lämpliga formuleringar ge intryck av att praktiskt taget varje dator åtminstone i teorin kan fungera som en TV-mottagare, vilket givetvis (om tricket fungerar) ger betydligt mer klirr i statskassan än om man avslöjar att det krävs en VHF-enhet (något som en initierad läsare dock kan uttyda ur sista stycket i notisen).
På sikt kan man sedan förenkla lagen genom att slopa kriteriet att VHF-enheten måste vara inbyggd i datorn för att den senare skall kunna kallas TV-mottagare. Redan idag finns det möjlighet att ta emot video via Internet och andra datanät, till vilka en och annan VHF-enhet kan anslutas, varvid det blir möjligt för vem som helst med dator och datanätanslutning att se de TV-kanaler som distribueras på detta sätt.
Vissa datorinnehavare lär komma att hävda att deras datorer ej är avsedda för mottagning av TV-program. Det kan därför finnas anledning att ge dispens från avgiftstvånget i vissa fall. Då datortillverkarna knappast ser det som ekonomiskt försvarbart att tillverka särskilda datorer utan vare sig VHF-enhet eller fysisk möjlighet till datanätanslutning, kan man istället koncentrera intresset till den programvara som innehavaren använder, vilket notisen ovan också anstränger sig att göra (se andra stycket).
En dispens bör förutsätta att den dator som är föremål för ansökan ej programmeras för att ta emot, behandla eller presentera data som utgör bild, ljud eller text från TV-program. Framställning och spridning av dylika datorprogram kan regleras genom ändringar i tryckfrihetsförordningen.