Projektarbete - Digital-TV som nationell medieteknik

1. Inledning

1997 beslutade den svenska regeringen att en övergång från analoga till digitala TV-sändningar skulle genomföras i det markbundna nätet. Beslutet var ett naturligt steg i den allmänna IT-utvecklingen av infrasystemet, särskilt eftersom de allra flesta TV-inspelningar redan sker med digital teknik. Tanken är att det analoga nätet ska släckas ner helt 2008, efter ett beslut fattat 2003. Detta beslut är starkt påverkat av samhällsekonomiska intressen från staten och vinstintressen från inblandade programföretag.

Vi har valt att undersöka hur olika aktörer har agerat gällande Digital-TV-utvecklingen i det marksända nätet. Hur har deras intressen påverkat var vi står idag? Vårt upplägg är att vi undersöker följande:

Vilka aktörer finns på marknaden och vilka är deras intressen?

Hur har aktörerna agerat för att få till stånd ett teknikskifte?

Vi har ansett det viktigt att applicera vissa gränsvärden på vårt projektarbete. Vårt intresse har riktats mot den marksända digital-TV:n eftersom det är detta nät som kommer nå cirka 99,8 % av befolkningen. Det marksända nätet utmärker sig dessutom tydligare som ett stort sociotekniskt system och har tydligare infrastruktur än exempelvis satellitsänd digital-TV.

Statens roll i skiftet från analoga sändningar via marknätet till digitala sändningar är givetvis stor. Staten sätter sin prägel på utvecklingen redan våren 1997 då man beslutar att införa marksänd digital-TV i Sverige. Motivet bakom beslutet att utveckla just marksänd digital-TV är att man vill utnyttja ett redan befintligt distributionsnät för att nå ut till så många medborgare som möjligt. Genom att välja marksänd digital-TV undviker man de stora initialkostnader som skulle ha uppstått om man valt en annan distributionsmetod med helt nya plattformar. Dessutom bör övergången gå relativt smidigt eftersom konsumenterna inte tvingas till några större investeringar (det behövs endast en digitalbox, jämfört med exempelvis satellit- och kabeldistribution) och på så sätt slipper man sända analogt och digitalt parallellt under särskilt lång tid.

Skälen till att staten vill ha en så stark koppling till digital-TV-utvecklingen är självklart flera. Men det räcker gott och väl att titta på den inverkan som dagens medier har på allmänheten för att förstå vad som är huvudorsaken. Det framhålls att massmedier genom press, IT och radio men inte minst genom TV påverkar nästan alla aspekter i samhällslivet.(7) Genom att vara med och påverka i så hög grad som staten har beslutat att göra kan man på ett smidigt sätt dels se till att konsumenterna får så bra och prisvärd service som möjligt men man kan samtidigt vara med och påverka hur själva sändningsverksamheten ska se ut.

Detta agerande ligger väl i linje med den överenskommelse som i februari 1996 ingicks mellan socialdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet om riktlinjer till grund för ett ställningstagande till digitala TV-sändningar i marknätet. Enligt de tre partierna skulle digitaltekniken användas så att den vidgar yttrandefriheten och mångfalden samt motverkar privat och offentlig maktkoncentration.(8)

Den position som staten har skaffat sig i frågan skall självklart inte användas för att kontrollera själva innehållet i sändningarna, utom i extrema fall, utan snarare för att se till att det finns konkurrens inom området. Enligt staten är det mycket viktigt att flera aktörer kan konkurrera på en öppen mediemarknad för att få en så nyanserad samhällsdebatt som möjligt där kundernas behov och rättigheter står i centrum.(9)

Man har gett Radio- och TV-verket (RTVV) i uppgift att utlysa tillstånden för sändningarna i det digitala marknätet och vidare har man även belagt samma verk med sysslan att handlägga de ansökningar som inkommer. RTVV ser över och granskar de ansökningar som kommer in och meddelar sedan staten vilka av dessa som uppfyller kraven för att få sända i det digitala marknätet och ger även rekommendationer angående vilka företag som bör ges tillstånd. De krav som företagen skall uppfylla finns tydligt förtecknade i förordningen om marksänd digital-TV (1997:894 7§)(10). Staten utfärdar tillstånden och låter RTVV sköta kontrollen av att kraven uppfylls.

Den 22 september år 2003 var det sista dagen för att lämna in ansökningar till RTVV om att få sändningsrättigheter i det digitala marknätet. Detta är den tredje omgången som RTVV utlyser tillstånd för sändningar. Cirka 50 ansökningar kom in från både svenska och utländska företag och såväl nya intressenter som etablerade medieföretag. Detta visar på att intresset för att sända TV i det digitala marknätet är stort enligt chefsjurist Peter Schierbeck vid RTVV.(11)

Man bör göra skillnad på statens målsättning gällande övergången från analoga sändningar till digitala och den kapacitet som finns redan idag. Dagens kapacitet är relativt stor. Cirka 90 % av befolkningen kan om de vill få tillgång till digital-TV förutsatt att man införskaffar en digitalbox. Långt ifrån alla hushåll har gjort detta eller är beredda att göra så. Nu är det statens uppgift att gå ut med bra information till medborgarna om vad som planeras (släckning av det analoga nätet den 1 februari 2008), och varför. Det gäller också för staten att påverka marknaden på ett sådant sätt att utbudet blir det absolut bästa ur konsumentsynpunkt. Detta kan enklast göras genom att RTVV verkligen ser till att de förordningar(12) om marksänd digital-TV som finns verkligen efterföljs.

Teracom är sändaroperatören i det digitala marknätet som ansvarar för själva utsändningen av programtjänster. De är även ansvariga för multiplexeringsmomentet i den digitala TV-utsändningen.(13) Teracom är Sveriges största radio- och tv-operatör och har sänt radio och TV så länge det har funnits i Sverige. De var tidigare en del av Televerket, men sedan 1992 är det ett fristående affärsdrivande bolag som ägs av staten.(14) Teracom är alltså de som äger och bygger ut marknätet i Sverige. Programföretag som erhålligt licens från Radio- och TV-verket betalar Teracom för att få sända i deras sändarnät.

Våren 1997 då riksdagen beslutade att digital marksänd TV skulle införas i Sverige fick Teracom uppdraget att bygga ut marknätet till cirka 50 procent av befolkningen. Observera att det är Teracom och inte staten som betalar för utbyggnaden och därmed erhåller eventuella vinster. Två och ett halvt år senare då en del av befolkningen haft tillgång till digital-TV i sex månader hade det bara sålts cirka 500 digitalboxar. Vid den här tiden sändes bara SVT1, SVT2 och den nya nyhetskanalen SVT24. TV4 skulle dock börja sända digitalt efter att de fått teckna ett mycket förmånligt kontrakt med Teracom. Vilket innebar att TV4 skulle inledningsvis slippa betala något tills det att 100 000 digitalboxar hade sålts. Programföretag som TV3 och Kanal 5 hade ingen brådska med att sända digitalt eftersom det fanns för få tittare. För att få ut fler digitalboxar startade Teracom dotterbolaget Boxer med affärsidén att köpa tiotusentals boxar och sedan hyra ut dem till ett subventionerat pris. Uthyrningskonceptet hade slagit väl ut i Storbritannien där marksänd digital-TV nått framgång.(15)

Hösten 2000 beslutade riksdagen att marksänd digital-TV skulle byggas ut i hela landet. För att täcka kostnaden på 750 miljoner sålde Teracom andelar i bolaget NSAB för dryga 300 miljoner, resten lånade man från Nordea.(16) Efterhand som digitalboxtekniken blivit billigare och utbudet större slutade Boxer med uthyrningen av digitalboxar. Istället slog man ihop Boxer och det andra dotterbolaget Senda under det gemensamma namnet Boxer TV-Access AB. Boxer TV-Access ägs till 70 procent av Teracom AB och till 30 procent av Livförsäkringsaktiebolaget Skandia.(17) Boxer TV-Access affärsidé är att erbjuda digitala programpaket och interaktiva tjänster i det marksända nätet till ett konkurrenskraftigt pris.(18) År 2002 var Teracoms skulder till Nordea uppe i cirka 2 miljarder kronor. Mycket pengar har gått åt till reklamkampanjer och finansiering av interaktiva tjänster som tyvärr har haft liten framgång hos konsumenterna.(19)

För realisering av målet att kunna nå samtliga svenska hushåll med marksänd digital-TV har det givetvis krävts stort intresse från olika programföretag kring systemoptimeringens utveckling. Utan dessa företag skulle det trots allt inte finnas några program att sända, och därmed inga produkter för TV-konsumenten att tillgå. Med detta fastställt uppstår vidare dilemmat om vilka företag som egentligen bör tillåtas sända marksända digital-TV-program.

När det klargjordes att marksänd digital-TV skulle tillåtas i Sverige uppstod ett massivt intresse från företag med ambition att sända digitalt till allmänheten. I december samma år utlyste det statliga Radio- och TV-verket lediga sändningstillstånd inom det nya nätet, och fick gensvar från 57 ansökande aktörer. Orsakerna till det stora intresset var flera, dock samtliga direkt löpande från utökade möjligheter hos den nya tekniken. Med hjälp av en konsultfirma fastställdes det av RTVV att 31 av de 57 sökande hade verkliga ekonomiska förutsättningar för att kunna sända digitalt och dessa redovisade tidigt under 1998 innehållet i sina ansökningar. I juni samma år gav regeringen tillstånd åt elva företag att sända digitalt, med plats i de två frekvenskanalerna som för tillfället var etablerade. De två frekvenskanalerna kom senare att bli fyra, varpå ytterligare tre bolag fick tillstånd att sända, och två företag som redan hade tillstånd kunde utöka sina sändningar.(20)

Vilka var då företagen som hade intresse av att sända digitalt, och vilka motiv låg bakom deras intressen? Först måste det fastställas att programföretagen inom det digitala marknätet är av olika karaktär och därmed varierar förhållandet mellan företag och den nya tekniken.

Idag sänder två företag i Sverige digital-TV i public service-syfte, SVT (Sveriges Television) och UR (utbildningsradion). Dessa företag har rent samhällsorienterade intressen, och styrs således varken av kommersiella eller politiska faktorer. SVT har som syfte att sända ett varierat utbud av program, med olika inriktningar som kan tänkas passa olika typer av människor. Man bidrar alltså med en högst demokratisk television, där inga grupper i samhället skall hamna i skymundan för mediets intresse. UR kompletterar SVT:s demokratiska TV med utbildningsprogram som är riktade till olika åldrar och utbildningsnivåer. Man bedriver dessutom utbildning genom medierna radio och Internet. De båda företagen finansieras genom ett särskilt konto, som i sin tur finansieras av TV-avgiften, och hur stora kapital som tilldelas bestäms varje år av riksdagen. Givetvis har SVT och UR haft ett public service-intriktat intresse av digital-TV-tekniken, då denna innebär större möjligheter för företagen att erbjuda nya, och fler, tjänster åt allmänheten. Bakom detta ligger dock också ett ofrånkomligt ekonomiskt intresse. En ny digital teknik innebär nämligen en radikal minskning av avgifter för drift och underhåll. Public service-företagens andel av avgifterna till att driva och underhålla det analoga marknätet uppskattas vara upp till 450 miljoner kr per år, medan samma årliga avgift till det digitala marknätet skulle stanna vid 237,5 miljoner (denna skulle dessutom täcka fyra stycken program istället för de tidigare två). Denna minskning på över 200 miljoner/år innebär naturligtvis att SVT och UR är en drivande kraft för att så snart som möjligt släcka ner och ersätta de analoga sändningarna med digitala sändningar. Man anser dessutom att skiftet är naturligt då andra typer av kommunikationssystem har eller är på väg att ersättas av digital teknik.(21)

De reklamfinansierade företagen har som sina huvudsakliga mål att nå så många tittare som möjligt med sina program, vilket är ganska självklart eftersom en stor mängd tittare innebär en stor mängd potentiella konsumenter av reklamannonserande företags produkter. De två stora reklamfinansierade företagen som marksänder digital-TV är TV 4 och Kanal 5, där TV 4 är det program som har överlägset flest tittare (27 % av tv-konsumenterna jämfört med Kanal 5:s 6 %). Kanal 5 kompenserar detta underskott av TV-tittare genom att inrikta sig på en specifik typ av människor som särskilda annonsörer vill nå med sin reklam. TV 4 är här den stora drivande kraften för avveckling av det analoga nätet. Liksom public service-företagen skulle det bli betydligt billigare att sända sina program, men man skulle också slippa betala en s.k. koncessionsavgift till staten. Koncessionsavgiften, som under t.ex. år 2000 nådde 549 miljoner kr, har TV 4 varit tvunget att betala eftersom företaget haft ensamrätt att sända tv-reklam i hela det analoga nätet.(22)

Den svenska staten har som mål att deras massmediepolitik ska garantera yttrandefrihet, tillgänglighet och mångfald.(23) När det handlar om digital-TV så kan man se det som att konsumenterna ska ha god tillgång till mediet (alltså inga nämnvärda begränsningar i form av exempelvis geografisk placering i landet). Det handlar också om att konsumenten ska erbjudas ett brett utbud via televisionen som kan tilltala så många som möjligt, men att det också ska göras på ett sätt som inte strider mot yttrandefriheten eller är partiskt (exempelvis ska debattprogram inte uttala sig för eller emot i frågor utan låta debatten tala för sig).

När det handlar om digital-TV i Sverige som sedan länge har en förankrad tradition med public service föreslog man i en utredning om digital-TV att digitala sändningar av public service-programmen skulle byggas ut så att i det närmaste hela befolkningen kan ta del av dem. Detta i enlighet med att digital-TV ska vara tillgängligt för så många som möjligt, men också eftersom public service i Sverige har en rad regler och lagar att följa eftersom SVT varje år mottar anslag från staten.(24)

I samma utredning tar man upp att man vill ha en så stor konkurrens som möjligt både mellan olika tjänster som digital-TV kräver såväl som kring antal kanaler och program. Detta skulle således kunna leda till exempelvis lägre priser på bland annat digitalboxar för konsumenterna samt en stor valfrihet gällande programutbudet.(25)

De fördelar som man anser att konsumenten kommer att kunna erhålla till följd av utbyggnaden av det digitala marknätet är kanske främst en ökad valfrihet. En annan fördel blir den förbättrade ljud- och bildkvaliteten samt att man som konsument i högre grad kommer att kunna anpassa sitt TV-tittande efter sina intressen. På sikt hoppas man att digital-TV också kommer att kunna användas till användande av e-post och andra interaktiva tjänster via TV:n istället för via datorn. De svenskar som idag inte har tillgång till Internet via sina hem skulle således kunna få det via sin TV.

Idag betalar alla med TV-innehav en TV-licens. Denna licens ska i och med övergången till digitala sändningar inte förändras för konsumenten. Detta innebär alltså att de sändningar som sker i public service-regi inte kommer att kosta mer för konsumenten att se än vad de analoga sändningarna gör idag.(26)

Precis som Jane Summerton menar i artikeln "Stora tekniska system" består tekniska system av långt mer än enbart tekniska komponenter. De omfattar bland annat ett stort antal aktörer och organisationer som utvecklar, driver och använder systemen, samt institutioner och institutionella regelverk som utgör ramarna för verksamheten.(27)

Staten har ett intresse av att hela folket ska ha tillgång till public service-kanalerna, då de är allmänbildande och gynnar den svenska mångfalden. Staten har insett att televisionen är ett så pass utbrett och påverkande medium att de även vill vara med och påverka den framtida utvecklingen. Ett oundvikligt steg i denna utveckling är onekligen en övergång till digitala sändningar. Det statliga bolaget Teracom har ett ansvar för att garantera distributionen av television till den svenska befolkningen. Därför ligger det i statens, men även de andra aktörernas intresse, att detta sker till så låg kostnad som möjligt.

För att det ska vara möjligt krävs det att konsumenterna köper digitalboxar. Det är den enda merkostnaden för konsumenten, TV-licensen kommer att vara oförändrad. I introduktionsfasen av digital-TV-utvecklingen fanns det inga nya kanaler och digitalboxarna var så pass undermåliga och dyra att konsumenterna inte köpte några. Programföretagen ville inte sända sina kanaler om det inte fanns några tittare. Digital-TV-utvecklingen brottades med samma problem som när telefonen skulle införas, ingen ville köpa telefoner om det inte fanns några andra abonnenter (s.k. moment 22). Problemet med telefonerna löstes genom att staten köpte in telefoner och delade ut till abonnenterna. Enligt regeringsbeslut ska digital-TV-utvecklingen inte bekostas med skattemedel, därför kan inte staten stödja Teracom ekonomiskt. Istället bestämde sig Teracom för att starta bolaget Boxer som köpte in digitalboxar och sedan hyrde ut dem till konsumenten till ett förmånligt pris. Detta ser vi som ett tydligt exempel på hur Teracom verkat som en drivande kraft mot ett teknikskifte.

Programföretagens del i utvecklingen skulle man kunna se som införandet av flera kanaler, vilket leder till större intresse för digital-TV från konsumenten. Alltså vill vi hävda att även programföretagen bidragit till utvecklingen.

Konsumenterna spelade som sagt en viktig roll som aktör i början av teknikskiftet, då det inte fanns något allmänt intresse av att köpa för dyra boxar. Detta ser vi som en bromsande effekt på Digital-TV-utvecklingen. Vi anser dock inte att någon skuld bör läggas på konsumenterna, utan snarare på bristfällig information, marknadsföring samt planering.

Vi anser att ett teknikskifte som medborgarna inte har ett stort intresse av ej bör bekostas av kommersiella aktörer. Vi menar att staten och Teracom gjorde en felbedömning gällande folkets intresse för digital-TV. Om staten istället hade haft möjlighet att investera i utvecklingen kunde den gå snabbare genom att t.ex. göra som vid införandet av telefonerna; att ge ut digitalboxar gratis om man betalar TV-licens. Samhällsdebatten har ofta pekat på att teknikskiftet är alltför långsamt och kostsamt. Som konsument har man inte märkt av kostnaderna eller trögheten i skiftet utan det är snarare vissa aktörer, exempelvis programföretagen, som har det stora intresset av ett snabbt teknikskifte. Enligt oss är det alldeles för tidigt att bedöma det som skett då vi är mitt inne i nämnda skifte.

Avslutningsvis kan man säga att ett teknikskifte i ett så stort och inflytelserikt sociotekniskt system angår oss alla.

1. En guide till digital-TV, s. 39

Blomqvist, Per. Kaijser, Arne. 1998. Den Konstruerade världen. Tekniska system i historiskt perspektiv. Stockholm: Symposion bokförlag

Kaijser, Arne. 1994. I fädrens spår. Den svenska infrastrukturens historiska utveckling och framtida utmaningar. Stockholm: Carlssons bokförlag

Regeringen, 2003: Prop. 2002/03:72. Stockholm (13.3.03.)

Selin, Henrik, 2002: Sou 2002:38. Stockholm (15.4.02)

En Guide till digital-TV, 2003: En guide till digital-TV, Haninge, RTVV

Kulturdepartementet, 2001: Sou 2001:90, Stockholm (15.11.01)

Utdrag från Förordning (1997:894) om marksänd digital TV gällande kriterier för tillståndssökande företag.

7 § Av ansökan skall särskilt framgå om den sökande kan godta att sändningstillståndet förenas med villkor som får ställas enligt 3 kap. 1, 2 och 4 §§ radio- och TV-lagen (1996:844) och som avser skyldighet att

1. sända TV-program med digital teknik,

2. sända över det eller de områden som regeringen har bestämt,

3. sända TV-program under i genomsnitt minst 50 timmar per vecka under ett kalenderår eller, om tillståndet endast avser del av dygnet, under en proportionellt kortare tid,

4. utöva sändningsrätten sakligt,

5. ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen,

6. i programverksamheten respektera den enskildes privatliv,

7. sända ett mångsidigt programutbud,

8. kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten om en myndighet begär det,

9. till Granskningsnämnden för radio och TV lämna uppgifter som är nödvändiga för nämndens bedömning om sända program stämmer överens med de krav som gäller för programverksamheten, och

10. iaktta att ägarförhållandena och inflytandet i företaget inte får förändras mer än i begränsad omfattning. Avseende sådana uppgifter som avses i 7 skall sökanden bifoga en programförklaring enligt de anvisningar som framgår av ansökningsblanketten.

Av ansökan skall vidare framgå om den sökande önskar förena sändningstillståndet med villkor enligt 3 kap. 2 § 14 radio- och TV-lagen (1996:844) som avser skyldighet att regionalt sända och producera program.