Eventuella stavfel har uppkommit i datan. Sanningshalten är
garanterad till 37 procentenheter. Grovt språk förekommer.
Expeditionens deltagare:
Sverker Holmgren : Expeditionens ledare, utan rädsla för att leda ... andra.
Gunnar Ledfelt : Sverkers tälttvåa och svenske kock. Kul efternamn.
Annette Engström : Klättrare med halspassfobi.
Katarina Wallhäger: Klättrare utan halspassfobi.
Linda Wahl : Klättrare med kamera.
Anders R Karlsson : Elittältets ledare med positivaste attityden i världen.
Jacob Jonsson : Poet och nybörjare i elittältet. Smittad av positivism.
Onsdag 4/8 - Nya människor:
Vi bodde alla i olika trånga kupéer men åtminstone i samma vagn. Biovagnen
gav Water Boy och vissa charmades av Farmer Fran medans andra spelade
Yatzy. Jag bodde i en spännande mix av utlänningar: en est, en norrman och två
Ljusdalsbor! Efter att blivit bjuden på historier och dricka som jag gott.
Torsdag 5/8 - Är vi framme snart?:
Under en dramatisk avstigning verifierar Linda stegjärnens spetsighet. Annette
gillar den manliga syrran på stationen, men Linda är för chockad och vill
hellre ha en cigarett...
Shopping på staden och postande av vykort (endast välförberedda resenärer)
hanns med innan bussen lämnade Kiruna mot Nikkaloukta. Väl framme i Nikka så
förtär traditionsbundna varelser pytt i panna medans rebellerna äter
sik. Somliga har inte kommit över stressen att kliva av tåget men tvångsmatas
med fisk. Lyxiga gourmander äter en efterrätt bestående av glass och varma
hjortron.
Efter matpausen så flyger vi helikopter till Tarfaladalen, Sverker
konstaterar att han blivit lurad i telefonen då det faktiskt går att betala
resan med kort. Alla uppskattar flygturen men flickorna flörtar inte
tillräckligt med piloten så vi förväntade oss inga gratisturer framöver.
Väl framme vid tältplatsen känner sig eliten lurad! Genom skicklig planering
i samband med helikopterturerna har de andra hunnit ta de finaste
tältplatserna och vi får slå läger utanför den färdiga ringmuren. Men en
motgång leder knappast till annat än framgång. Världens åttonde underverk
(minst!) börjar byggas för att även elittältet skall klara det blåsiga
vädret. Dagboksanteckningen beskriver byggarna som "Glada i hågen".
Väderrapport: Vädret i Tarfala kan beskrivas med ett ord: ostadigt. Vi hade
sol, regn, snö, dimma, runt nollgradigt. Men inte särskilt ihållande någon
gång. Brandförbudet i hela landet kändes överdrivet från vår sida. Slut på
väderrapporten.
En snabb promenad upp för branten öster om tältet ger eliten solbränna samt
lite uppvärmning inför morgondagen. Som bonus ser vi ett samhälle som tros
vara Kiruna. På nedvägen övervägs om det är värt att lära sig Stone boarding,
konsten att medelst ett stenblock surfa ner över stenskravlet som faktiskt är
ganska jobbigt att kämpa sig förbi. Planerna skjuts upp till tidigaste efter
middagen.
Matfetishisterna sitter under tiden och smutsar ner kastruller men får
pannkakor i belöning. Vår måltid bestående av färska morötter, ris,
thailändsk currykyckling, vitlöksmarinerad skinka och de obligatoriska
smörgåsarna (två hårda, två mjuka) är värmande och mättande, men förtärs i
ensamhet av eliten. Vi upprörs redan första middagen över de as-sociala
vännerna som sitter och trycker i sina tält. Disken har skickligt minimerats
till två matkärl, två skedar samt två vinkåsor (glömde jag säga att det var
rödvin till maten?). När man är på semester är det rätt att äta ute!
Det blir inte socialare i den norrländska vildmarken så vi kör på med
tältfrimureri. Gunnar flyttar murar (och river broar?) medan andra bryter
sten i gruvan (gjorde vi verkligen det, jag minns ej men det står så i
boken?). Till slut (innan 22.00) går vi och lägger oss efter att ha packat ty
Sverker hotar med avfärd 0800 nästa dag. "Det är sen avfärd" säger han när
tiden kommenteras som okristlig, innebörden går upp för oss först nästa dag.
Fredag 6/8 - Ska vi kampa eller klättra?:
Världens godaste frukost inmundigas: Müsli samt hett vatten(dagens första
sanning), plus det fyra obligatoriska smörgåsarna (två hårda och två
mjuka). Cuisine Karlsson-Jonssons uteservering var inte så välbesökt vilket
endast tyder på att tidiga mornar inte ökar sociala begär hos andra
tältlag. Jacobs termos saknar något ty det förberedda varma vattnet från
kvällen innan hade tappat till "rumstemperatur", den utvisades men gör
comeback senare under veckan.
Sverkers sena avfärd 8 blir både 8.30, 9.00, 9.30 och 9.40 innan vi kommer
iväg. Sen avfärd klockan 8 betyder således något helt annat än vad intuitionen
säger oss. Vi började gå utan att riktigt veta var vi skulle, norrut mot
Kaskasatjokka bidde det men mer kunde man bara gissa.
Anders börjar svamla om att det är bra väder, vilket knappast är sant då
det faller snö och är mulet. Vi dividerar lite fram och till baka och kommer
fram till att vädret är okej, till och med extremt perfekt okej, men inte
bra.
Vägvalet som eliten gjorde var väl inte klockrent. Endast med hjälp av
osynliga bergsgetters hjälp kunde vi ta oss fram över stenarna, men vi tappade
inte höjd. Vi misstänkte att de som följde Sverker nere i dalen skrattade gott
åt oss när de gick på den till synes plana marken. Mystiskt nog klarar eliten
(helt utan att stone boarda) sig först upp till ett par gratissjöar där vi
samlar ihop oss. Dagens andra sanning blir: Följ alltid Sverker. Brant snöfält
uppför Kaskasatjokka leder till rep och stegjärn på. Mycket uppför men den
svåra biten klaras av med siktet inställt på ... lunch! Utsökt påssoppa
tillagad av chef Karlsson kompletteras väl av de 4 obligatoriska mackorna
(fyra mjuka, två räkost och två ädelost). Jag tvingar i mig lite kallt kaffe,
var inte min termos utvisad?
Efter maten klättras det först lätt uppför lite stenskravel men sedan kommer
vi in i molnen. Dimman är totalt, allt är vitt utom vi. Som tur finns en
gradient som leder oss uppför mot raktebasen. Dold av mystik och hemlighet
ligger den där, bas X-14, precis bredvit toppen. Vi blir inbjudna på raketost
och kaffe men rör sedan på oss. När jag introduceras till andra sidan av
berget inser jag varför vi gick från det håll vi gick, extremt brant och
klippigt. Solen skiner fram av någon mystisk anledning. Och vi sätter fart
nerför i riktning mot Liljetoppen. Dimman kommer ikapp oss men Anders skarpa
ögon finner ändå den minnetavlan som enligt litteraturen är försvunnen.
Ett jättelikt snöfält bjuder en behagligt nermarsch. Efter ett tag tar vi
dock av oss stegjärnen och jag får reda på hur man åker rutschkana. "Håll
ishackan såhär, bromsa såhär. Gasa". I replag om tre for vi ner i en hiskelig
fart och det är jättekul (även om ni som jag innan jag provat håller er
hälsosamt skeptiska). Gunnar inleder med att dra igång Katarina och en hårt
bromsande och skeptisk Jacob. Sedan inser jag till min glädje vad det går ut
på och sätter full fart. Gula galonens framfart i backarna kan komma att bli
legendarisk om jag bara håller på några år till. Friktions- koefficienten för
galon är nämligen ypperlig för pulkaåkning. Skrik och liv (jubel?) från
motståndarreplaget misstolkas av Jacob och Gunnar. I efterhand får vi reda på
att Katarina kört ofrivillig extrem trickrutschkana vilket inte ligger inom
expeditionens säkerhetsmarginaler. Då jag snabbt rutschar ifrån mina vänner
lyder jag Gunnars råd att springa nerför backen, dragandes mina replags-
kamrater. En tuff spurt slutar osäkert med att Jacob springer i mål innan
Sverker rutschar in, kanske måste åka särrutsch nästa år?
Väl nere vid Tarfalasjön behöver vi bara titta på Gunnars GPS-mottagare för
att se vilken motorväg vi skall följa för att komma hem. Fjällripa med fem små
söta ungar siktas men är för välkamouflerade för att göra sig på bild. Middag
äts ute, som vanligt endast av eliten. Inga ledtrådar finns nedtecknade vad
som åts, men fyra smörgåsar samt resten av den vitlöks- marinerade skinkan är
två riktiga lågoddsare. Jacobs jacka har blivit blöt och förväntas aldrig bli
torr igen, historier om möglande kläder är snarare dokumentärer än skräckisar
här uppe.
Fantastisk inbjudan till brudarna när de öppnar sitt slott för oss andra,
kan det vara ett slut på sociala öknen här uppe? Eliten finklär sig och väljer
en enrisrökt finkorv som present. Den visar sig dock inte gå hem hos värdinne-
trion som består av en vegetarian, en mjölkallergiker och en som inte gillar
korv... Anders hippa mössa och Jacobs (till klänningen) matchande pannband
verkar falla i bättre jord. Gunnar kommer in med mumsig fruktsallad, dvs den
skulle varit mumsig om den inte tagit smak av tidigare vitlökskok i samma
pyts. Så till alla som håller reda på sådant: Vitlöksfruktsallad är av. Chips
och Whisky tas dock fram och vi har trevligt samkväm, men av någon anledning
blir inte eliten bjudna till nästa fest.
Under natten springer Gunnar och rycker i tältet, eller så är det vinden,
Jacob sover inte så lugnt som han vill.
Lördag 7/8 - Skäggigare och skäggigare
Två centimeter snö utanför hemmets råa vrå. Det är inte tibetaner som kastar
ris på tältet oavsett vad vi misstänkt inifrån. Sverker får väderleks-
rapporten via SMS, men det fina vädret låter vänta på sig. Rykten om att
termometern har frusit fast på en grad surrar i lägret. Jacob tror att
sandaler är rätt fotklädsel för att utöka elittältets lebensraum, vi bygger
mur i hopp om att överleva de stormiga nätterna (eller är det som vi tror att
Gunnar rycker i tältet). Linda använder sin förbjudna hand till
fotodokumentation. Korsordsläsning och patiens är inomhusalternativ som ser
mer och mer verkliga ut när väderskeptikerna planerar dagen. Som tur är finns
Anders och Sverker som ser till att vi inte bara kampar. Dagen drar på sig och
vi förtär lunchen i baslägret.
Sent om sider (13.40) kommer vi iväg upp på isfallsglaciäeren med lite varmt
vatten och smörgåsar. Gunnar har ägnat förmiddagen åt hemslöjd och åker nästan
snowboard, han konstaterar att skidor är uppböjda framtill av helt andra
anledningar än skönhet.
En glaciärspricka besöks flitigt av samtliga utom Sverker och Anders. Vissa
klättrar mycket och andra rycks mer eller mindre upp. Det var blått fint där
nere. Fotografering och bus pågick under hela firandet. Gunnar som säkrade
Annette bytte med Jacob och kröp fram till sprickan och hälsade på henne. "Men
det är ju jag som kör" var ett för tillfället passande Disney-citat.
Vi fortsatte över glaciären mot Restaurang Hyllan, som tur var kom vi fram
efter 13 så fönsterbordet var ledigt. Jacob dök ner i läbordet istället.
Dramatiken blir total när Gunnars sittdyna flyger iväg på ett oartigt sätt.
Vi äter upp i lugn och ro för att sedan jaga den för ryggsäckens
funktionalitet så viktiga komponenten (sittdynan). Jacob tycker att dynans
färdsätt verkar mer praktiskt, "den åker ju jättelångt, jättefort". Vi tappar
kontakten med föremålet och misstar en mystisk manick för att ha fångat dynan.
Mitt under jakten går Annette under jorden. Nästan. Att följa Sverker verkar
inte vara ett så bra tips. Gunnar rycker upp Annette utan att få reda på vilka
andra räddningsalternativ som finns tillgängliga. Expeditionen fortsätter
sedan i zikzakformation över glaciären. Plötsligt uppenbarar sig villebrådet
på helt annan plats än vi väntat oss. Tyst smyger den tappre jägaren på bytet
(in i vindriktningen) och med ett plötsligt tigersprång så kan dynan
nedläggas, bra jobbat Sverker.
Gunnar (glad att få tillbaka sin dyna) tar täten för hemmarsch, vi låter bli
att hälsa på de som tältar på glaciären. Vi stannar dock för att låta Katarina
och Gunnar ta en vals (ackompanjerade på sång av Anders framförande av
Rönnerdal). Mer snowboarding utan succé. Kängurusprången går dock utmärkt.
Väl hemma möts vi av mindre snötäckta tält (det snöade större delen av
dagen, varje dag). Gunnar startar en tvättepidemi, grundlig tvagning i grunt
vatten. Varma känslan uppträder i tårna, schampoonering. Sandalerna fungerar
utmärkt som badtofflor. Sverker och Gunnar bjuder på välkyld öl vilket väl
kompletterar den utsökta middagen på mexicoris och korv. Ädelostknäcke är
utmärkt till (ja, fyra stycken!).
Eliten frimurar medan endast Sverker och Gunnar blir bjudna till bal på
slottet, valde vi månne fel present? Dialog från elittältet när Anders lyssnar
på radio:
Jacob : Vad är det för nyheter?
Anders: Det verkar inte som om någon station sänder just nu.
Tältrådet tog följande beslut: Ta ej med ficklampa, solugn, myggmedel,
kniv&gaffel eller shorts. Morötter skall man ha med sig, det är gott.
Söndag 8/8 - Toppen är toppen!
Halventusiastisk tidig start pga kommande långpromenad. Siktet inställt på
sydtoppen med öppen biljett för vilken väg vi skulle ta upp. Strålande vackert
väder, man ser bergen! Soltorkade kläder tas på och de som inte äter ute
påstår att tälten blev varma inuti. En fantastisk start i solens varma sken
leder givetvis till anpassad klädsel. Bäst är vår egen Rabot (Gunnar) som
kastar sig upp för snöfälten i långkalsongerna. Ordstävet "Om du är led på
snöfält kan du alltid kasta snö på Ledfelt!" får spridning men ingen verkar
vara led på snöfälten som är bekväma att vandra på.
Varje solskenshimmel har dock sitt snömoln. Efter att ha kommit en bit på
storglaciären så var det kläder på för att skydda sig mot den mjuka
nederbörden. Gunnars antidehydreringskampanj har gett resultat och vi når
samma höjd som restaurang Hyllan utan att vara knäckta. Utan att gå för nära
avvecklar vi alla alternativa vägar utom östra leden. Det är mycket snö så vi
kommer fram till berget utan att använda stegjärn. Väl där möts vi av en
reporter från ICA Kuriren som har med sig fotograf och guide. Anders noterar
dock att tuschpenna och snö inte fungerar så bra och att det på sin höjd kan
bli bildrepotage. Vid närmare eftertanke inser jag att jag inte såg fotografen
byta film det antalet gånger som motsvarar det antal bilder han tog. Han
kanske gjorde som min far vid min examen och körde utan rulle?
Vi fick helt enkelt köa för att få börja klättra, kändes lite väl turist-
attraktionsaktigt men det är en överdrift. Klättringen går bra fastän det är
halt/blött/isigt/snöigt i en salig blandning. Det är inte så krångligt men
lite otäckt ändå. Jag blir lite förvirrad av känslan att vara helt fokuserad.
Den foten där, den handen där, etc. Först efteråt började jag reflektera över
klättringen, mysko men nyttigt.
Väl förbi den lilla biten klättring är det en enkel bit promenad kvar till
toppen. Följande dialog var spännande:
(Utmattad) Reporter : Hur långt är det kvar?
Guiden (psykologiskt): En bit.
Anders (på sitt sätt): #kraftord# långt.
Annan rolig dialog -
Fotograf (till guiden): Du har så vackert hår, får jag fotografera det?
Guide (förkrossad) : Kan du inte säga att jag är tuff eller ball?
Men dagens citat är ändå guidens kommentar till att det var trist att det
snöade och att det måste vara vackert när solen skiner där uppe: "Ja, de säger
det." Vilket i någon mening antyder att det inte är så bra väder på Keb.
På vägen upp gör Anders sällskap med reporter vilket är tur då hon vid något
tillfälle tappar blocket med tuschsmet i snön utan att märka det. Mannen har
även burit upp visitkort till toppen vilket gör oss kontaktbara om hon vill
fråga en femte gång vad alla heter.
Givetvis är det folk på toppen när vi kommer så det blir återigen lite kö
för att komma fram. Glada i hågen noterar förra årets deltagare att det är på
dagen ett år sedan toppen bestegs. Inte lika kul är det att se att fotografen
nästan tar ett steg för långt bak för att få en bättre bild.
Nåväl sikten är sämre än på tio meters djup i stora barriärrevet så våran
vistelse blir kortvarig. "Vitt som i ett mellanmjölkpaket från Arla" är den
enda kommentar jag har att komma med när reportern begär målande beskrivningar
utan betänketid. Vi vandrar lyckliga tillbaka till toppstugan för en kort
paus, Sverker vet att vi måste gå hem för att komma i hygglig tid.
Vi klättrar ner samma väg som vi kom, vilket är svårare men vi är hårt
säkrade så allt går bra. Efter klättringen försvinner Sverker iväg. Vi
misstänker att han åkte kana ner för en brant, men utan ledning står vi
förvirrade.
Gunnar löser problemet, efter att ha kollat så att fotografen inte visste
vad kängurustilen var skall han demonstrera. "Om tio meter är jag i full
gång!". Efter fem meter (andra landningen) så sitter Gunnar till armhålorna
i en snödriva. Vi vet inte exakt vad guiden tänkte men Gunnar gjorde bara som
ledaren, gav sig iväg ensam osäkrad och lycklig. Men jag tycker Gunnar gjorde
en strång insats och mitt enda råd till honom om framtiden är att "bare blåse
på".
Vi rutschar ner i replag om tre och finner Sverker i normaltillstånd. Vi
marscherar hem mest på vilja. Gunnars replag kör taktiken full fart och spända
rep vilket konstigt nog endast leder till ett armhålsdyk. Katarina som går som
nummer två passar på att åka ner men hoppar upp lika snabbt igen.
Söndagsmiddagen varierar från lövbiff Szechuan till
Tortillini Nangiala - en sagolik måltid
Den tillagas genom att man kokar minst dubbelt så många tortisar man
vill ha och kastar de dåliga exemplaren efter halva tiden. Tillsätt lite
extra vatten samt två påsar Engelsk Gulash (varma koppen) och massor av
korv. Fyra brödbitar (två hårda, två mjuka) passar utmärkt till.
Vi som äter ute har i vanlig ordning mindre disk än de övriga och undrar vad
vi skall göra medan övriga äter huvudrätt och gonar sig. Sverker och Gunnar
har en fantastisk jordgubbsfromage som de låter oss smaka på. I motsats till
vad det kan ha verkat som skrapade jag inte bort plast från kåsan för att få i
mig maximalt av efterrätten. Utlovad Whiskyprovning blir inte av och vid
tiotiden ställer vi in vårt fantastiska pyjamas- och rödvinsparty. Våra
korsordsproblem spred sig dock i lägret vilket ledde till att vi fick besök av
Linda, tur var detta annars hade vi knappast fått gå och lägga oss (man kan ju
inte vara elit på allt). Det går bra att sova, Gunnar ids visst inte vara uppe
på nätterna längre.
Måndag 9/8 - "Jag hatar måndagar" (Katten Gustav)
Anders är inte uppe före alla andra för ovanlighetens skull. Eländig blötsnö
tynger ner humöret och jag blir serverad frukost på sängen. Men man kan inte
sitta inne hela dagen. Attityden att ge sig av ner mot fjällstationen har
infekterat hela lägret och det är uppenbart att vi inte kommer stanna i
Tarfala en natt till. Jacob minns de fantastiska jordgubbarna och är snabbt
framme och tar in Gunnars kängor när han ropar så snällt. Alla packar.
Eliten visar nu(11.40) varför de är eliten! Ilmarsch medelst dagryggor
fyllda av klätterskrot och varsin soppåse står på schemat. Vi kommer aldrig
fram till bron men tar ändå 5+ km (ca 200-400 höjdmeter) fram och tillbaka på
ca två och en halv timme! På vägen upp möter vi flickorna som gjort klokt i att
inte vänta på oss. Slutpackning och mackätning sker under förmedlandet av
senaste ordstävet (snälla varianten): Även om du är led på stenfält skall du
icke kasta sten på Ledfelt. Vilket senare blev den hårda varianten: Om du är
led på stenfält kan du stena Ledfelt.
Underbar vandring längs forsen Kebnekajse fjällstation (även tredje gången).
Vädret var som vanligt mulet med inslag av regn. Men när vi kommer fram till
nya tältplatsen så skiner solen på flickornas tält. Nu är vi lika med andra
herrtältet så vi får en bra tältplats. Kvällen bjuder på besök till fjäll-
stationens servicehus för dusch och bastu (för de som hittade bastun). Vissa
rakar sig men jag som är lightpackad behåller en rufsig profil. Restaurangen
tillhandahåller öl till de törstiga klättrarna. Ett Yatzyparti vinns av "Vi"
och "Dom" förlorar. Väntevärdesdiskussion lämnas ouppklarad men leder till en
tentafråga i programmeringsteknik 25/8.
Gunnar och Annette arrangerar en whiskyprovning (se Gunnars memoarer),
varsitt citat bjuder jag dock på:
Anders : "Nä fy faan"
Linda : "Jag gillar inte whisky alls"
Katarina : "Mellan drickbar och odrickbar"
Sverker : "Skall jag vara seriös?"
Annette : "Whisky skall vara boom-boom"
Gunnar : "Så här får man inte säga, men: Du har rätt"
Jacob : "Det som inte dödar, det härdar; hoppas den tagit smak
av plastflaskan."
Lagavulin vann, tvåa kom Talisker. Kvällen ägnas åt diskussioner om
Pink Floyd, Trollkarlen från Oz och mycket lite Aqua. Eventuella
slutsatser finns säkert på
http://www.confusio.com/issue2/wizoo.html
Det uppstår problem vid hemgången då vissa element visar sig vara
väl självständiga. Väl hemma bjuder eliten på (enligt Sverker) "något
övertempererat" rödvin. Spännande debatt om barnprogram, Rasmus Nalle
heter björnen jag alltid glömmer namnet på.
Rykten om att bestiga Toulpagorni under morgondagen gör att man går och
lägger sig. Det finns mygg här nere. I anteckningarna står det något om
omelett, men oklart vad.
Tisdag 10/8 - Ensam är stark
Anders lämnade oss tidigt på morgonen (helikoptern avgick approx 8.30), jag
tog avsked och undrade stilla hur jag skulle klara mig utan denne gigant.
Det traditionella soppkoket blir utfört men jag önskar att Anders avslöjat
när det var bäst att ha i mjölkpulvret. Världens godaste frukost förtärs
utomhus i ensamhet.
Vädret är inte imponerande och tröttheten från gårdagens "vilda festande"
leder till att Toulpagorni ställs in till förmån för klättring på Kaipak.
Det gick utmärkt, Katarina och Gunnar imponerar som ledare. Vissa saknar
klätterskor, andra undrar vad klätterskor är (M90-kängor är en av de få
bra saker som finns i svenska militären)... Kaipak fungerade utmärkt som
klättervägg och jag ramlade inte en enda gång (ingen gjorde det). Gunnar
leker fotograf efter att ha fått låna Lindas kamra, Linda i sin tur ångrar
sig och oroar sig för att det skall regna in i kamrahuset.
Fika, kortspel och vila i fjällstationen tyder på att vi kanske inte vill
tälta så länge till. Det är betydligt varmare och regnigare här nere, om det
beror på höjdskillnad eller väderomslag är oklart.
Nu när Anders åkt hem förväntade jag mig en middag i ensamhet, men jag får
sällskap i min enorma makaroniportion (oj, var det bara en som skulle ha
middag?). Magen är dock allt för stinn när Sverker kommer ut med friterad
camenbert och tranbärsgelé, en liten bit får jag dock i mig. Chef Ledfelt
producerar sedan popcorn i stora mängder, han passar på att bjuda närliggande
tältplatser vilket ger honom epitetet "Den glade popcornfarbrorn". Alla myggen
får mig att ta en extra järntablett innan tandborstningen. Extremt lyxigt att
ha ett eget tält. Vore det inte så ont om jämn mark så skulle jag alltid ha
ett eget.
Onsdag 11/8 - En vecka senare
Tidig revelj (6.00?) för slutpackning och avfärd mot Nikkaloukta, Kiruna och
Uppsala. Frukost tillagas idag i sängen, som tur var var det endast varmvatten
som spilldes. All överflödig mat ses som avskriven och kastas. Fjällvatten
kånkas dock ned för berget. Jacob kånkar Annettes ryggsäck till helikoptern i
brist på bättre sysselsättning. Katarina, Linda, Gunnar och Annettes stora
ryggsäck åker helikopter med allt klätterskrot. Gunnar är lite förkyld och
vill inte riskera hjärtmuskelinflammation, men det verkar kul att åka helikopter.
Så småningom (vid åttatiden?) så beger sig Annette, Sverker och Jacob iväg
mot båten som enligt ryktet ligger ca nio kilometer från fjällstationen. Båten
går klockan elva men vi kommer fram redan vid halv tiosnåret, vilket var tur
för då går första turen! Hade den inte gått förrens elva hade vi fortsatt de
fem kilometer som båten hjälpte oss, men detta blev en skön paus.
Väl framme så stannade vi för en snabb kaffe. Jacob äter glatt upp ett stort
antal av Annettes sjutton Maryland Cookies. Välvilade marscherar vi iväg och
håller ett högt tempo, paus endast för vätskebalansering och ett telefonsamtal
så att Sverker börjar jobba igen.
Väl framme möts vi av inte helt oförtjänt förvånade nunor. Vi slog vår ETA
med ett antal timmar (minst 1.5 för den tidigare båtturen). Ingen blir dock
ledsen för detta. Vi duschar i myntduschen, 5 kr för 90 sekunder. Hög rotation
gör dock att Sverker, Jacob och Gunnar duschar(med full intvålning och
schampoonering) för 15 kr, men slänger i en sista femma för lite lyxduschande.
Mat igen, Jacob och Gunnar ingår matpakt för att få både älgfärsbiff och
tjälknöl(med murkelsås). Endast vegetarisk pytt leder till att Sverker bryter
traditionerna och äter fisk. Fotograferingsorgie och kortspelande fyller tiden
fram till bussens avfärd.
Kiruna bjuder på hemslöjd, ICA butik och systembolag. Tunnbröd med fyllning
av potatissallad, rostbiff och renkött skall bli vår middag. Gunnar till-
sätter ett äpple, peppar och lök för att vi ska se extra proffsiga ut. Jag
köper en liter Plupps jordgubbsmjölk och lite yoggi till frukost. Vi köper ett
speciellt sameöl vilket smakar som vanligt öl (helt oväntat, not!). Rapport om
att Anders spenderat eftermiddagen på konsultfirman i Rabot-kostym glädjer oss.
Tur och skicklighet gör att vi får samtliga platser i en kupé, jag flyttar
iofs aldrig ur min gamla kupé men det vet inte SJ. Gemytligt samkväm med
chipsätning fram till sovdags. Temperaturgradienten i kupén är enorm, Annette
och Sverker brinner upp på överslafarna medan Jacob och (den förkylde) Gunnar
håller på att frysas ner till studieobjekt för framtida arkeologer på botten-
plan.
Torsdag 12/8 - Solen skiner på varje stuga
Vi äter yoggi till frukost, den var välkyld efter att ha legat på botten-
planet. Jag börjar bli förkyld även jag vilket leder till att laget Ledfelt/
Jonsson är extra syrligt i kommentarerna angående kupétemperatur.
Väl framme i Uppsala möts vi av Anders hållandes för näsan. Vissa fortsätter
söderut men vi andra är glada att få komma hem. En snabb promenad genom staden
via fotokompaniet avslutar denna resa.
Tvätt/städning är fortfarande inte avslutad (18/8).
